Myrslokens leende
En sällsam novellsamling
om allt och ingenting
av
Theodore Clemens
Smashwords Edition
Copyright 2012
Borges bibliotek
Första och enda gången jag träffade Borges var på hösten 1985, när den berömde argentinske författaren bara hade några månader kvar att leva. Jag hade till min egen stora förvåning lyckats övertala min vanligtvis så omedgörliga chefsredaktör att skicka mig till Buenos Aires för att intervjua och skriva en artikel om vår tids största spanskspråkiga novellist. Det skulle visa sig bli en av de sista intervjuer Borges gjorde, men det hade jag naturligtvis inte en tanke på när jag lika nervös som förväntansfull knackade på dörren till hans bostad. Borges hade varit något av en idol för mig i min ungdom, innan jag lade mina egna författardrömmar tillsammans med min påbörjade novellsamling på hyllan, för att istället förtjäna mitt uppehälle som journalist. Att nu få möjlighet att möta honom ansikte mot ansikte var således en gammal dröm som gick i uppfyllelse.
Efter en kort väntan öppnades den bastanta dörren av en likaledes välbyggd hushållerska, som släppte in mig och vänligt frågade om min resa gått bra. Mitt flyg från London hade blivit sex timmar försenat, och när vi väl kommit iväg hade planet tvingats till en oplanerad mellanlandning på grund av tekniska problem, men eftersom jag endast med stor möda kan göra mig förstådd på spanska beslöt jag mig för att inte gå in på några detaljer, utan besvarade bara helt kort artighetsfraserna.
Borges hus låg inte alls i själva centrum av staden, men inte heller alldeles i utkanten. Det var ett ganska gammalt hus men hade en trevlig exteriör: ett envåningshus med entresol målat i grått med rött plåttak. Det var för övrigt välbyggt och verkade att väl kunna stå emot tidens tand, det var rymligt och trivsamt. Där fanns alla möjliga skrymslen och förvaringsrum, många gömställen och oväntade små trappor. Trots att jag aldrig tidigare varit där tyckte jag märkligt nog att jag kände igen mig; vad det berodde på kan jag inte komma underfund med. Hushållerskan visade mig hur som helst in i biblioteket: ett rymligt hexagonalt galleri med bokhyllor från golv till tak längs alla väggar utom en, där en brasa sprakade i en öppen spis. Borges satt mitt i det bristfälligt upplysta rummet i en skinnfåtölj med en uppslagen bok i knäet, vilket jag först uppfattade som det mest naturliga man kan tänka sig; Borges var ju obestridligen det skrivna ordets överstepräst – mannen som läst allt och skrivit åtskilligt – men efter en stund slog mig ändå det anmärkningsvärda i situationen: han var ju vid denna tiden sedan länge fullkomligt blind och hans ögon stirrade tomt ut i rummet. (Det var naturligtvis inte en bok med blindskrift – Borges behärskade ju inte Braille – utan ett gammalt vackert illustrerat exemplar av Don Quijote.) I ett av rummets sex hörn, bredvid en säregen fågel Fenix i brons, stod en antik grammofon ur vars omoderna tratt strömmade en violinsonat av Beethoven, som fyllde rummet med välljudande klanger. Av någon anledning förvånades jag över den klassiska musiken; möjligen skulle jag ha uppfattat det som mer naturligt om jag mötts av Piazzolla eller Carlos Gardel, eller också var det bara det att jag aldrig föreställt mig Borges som en musikälskare; hur som helst bidrog den vackra melodin till det mycket starka intryck som mitt första möte med Borges gjorde på mig. I efterhand slog mig också den vackra symmetrin i situationen: Beethoven var ju under sin sista levnadstid helt döv och kunde följaktligen endast njuta av musik genom att läsa notskrift, medan Borges på grund av sin blindhet endast kunde åtnjuta litterära alster via sin hörsel, när någon läste högt för honom.
Hushållerskan stängde av grammofonen och anmälde min ankomst. Borges hälsade mig välkommen och bjöd mig att sitta ned i en fåtölj mitt emot honom. Därefter skickade han ut hushållerskan efter en kanna mate och två glas.
Jag började med att tacka min värd för att han tagit sig tid att träffa mig; jag visste att han var väldigt sparsam med att ge intervjuer. Därefter ställde jag i rask takt, ivrig att komma igång, några trevande frågor om hans barndom och uppväxt, och han svarade artigt i koncisa, välformulerade ordalag. Jag hade varken bandspelare eller anteckningsbok med mig, för en av mina få talanger är att jag liksom Ireneo Funes (om än i mindre häpnadsväckande omfattning) har begåvats med ett synnerligen gott minne, och jag kan utan svårighet komma ihåg en konversation eller en text jag läst närmast ordagrant i upp till några dygns tid. Denna färdighet har naturligtvis varit mig till stor fördel i mitt arbete som journalist, inte bara för att det besparar mig mödan att anteckna eller göra inspelningar, utan kanske framför allt för att atmosfären vid intervjusituationen blir mer otvungen, på grund av att den jag intervjuar känner sig mer avslappnad – mindre på sin vakt skulle man kunna säga – när varje ord som yttras inte registreras på annat sätt än i mitt minne. (Jag vill erinra mig att jag läst någonstans att Truman Capote besatt en liknande förmåga, utan att för den skull ens antydningsvis dra några vidare paralleller mellan denne förstklassige författares litterära kvaliteter och mina egna högst obetydliga journalistiska färdigheter.)
Min målsättning med intervjun var att teckna ett levande porträtt av mannen Borges och att försöka ge en inblick i hans märkliga författarskap. Jag hade också, måste jag erkänna, funderat på att eventuellt kunna blåsa liv i mitt eget slumrande skönlitterära författarskap genom att inkludera en dramatisering av mitt möte med Borges i historiettform i den novellsamling jag lagt på hyllan för många år sedan, men jag slog snart denna tanke ur hågen som ett fåfängt och utsiktslöst drömmeri.
Efter mina inledande frågor kom jag ganska snart fram till mina, i mitt eget tycke, mer intressanta frågor om Borges syn på litteratur i allmänhet och på sin egen gärning. Jag märkte med en gång att denna typ av spörsmål intresserade honom avsevärt mycket mera än de triviala frågor jag hittills ställt, och jag tyckte mig rent av kunna ana att det glimtade till i hans tomma blick.
– Hur ser ni på dagens unga författare och den moderna litteraturen? frågade jag, utan att ha en aning om vad jag kunde förvänta mig till svar.
– På samma sätt som jag betraktar all litterär verksamhet, svarade Borges, nämligen som en repetitiv process vari bokstäver kombineras till ord, ord till meningar, meningar till stycken, stycken till kapitel och kapitel till böcker.
– Men författarskap är väl inte enbart en fråga om kombinatorik! protesterade jag, förvånad över hans oväntade synsätt.
– Jodå, försäkrade han på sin perfekta engelska. Författarskap är som jag ser det enbart en fråga om att med hjälp av tjugosex bokstäver och en handfull skiljetecken komponera en ordnad sekvens av ortografiska symboler enligt ett ramverk av syntaktiska och semantiska regler. Varken mer eller mindre.
Jag märkte att diskussionen och ämnet roade Borges och beslöt mig för att försöka gå till botten med det.
– Men en slumpmässigt sammansatt serie bokstäver som råkar vara syntaktiskt och semantiskt korrekt kan väl inte betraktas som litteratur på samma sätt som Madame Bovary eller Bröderna Karamazov?
– Jo, varför inte?
– Det måste väl finnas en konstnärlig ambition, eller en intellektuell process, eller i alla fall en intention att berätta en historia, för att något skall vara värt att kallas litteratur?
– Vad som är värt att kallas litteratur, liksom vad som är att betrakta som bättre eller sämre litteratur, är förvisso en lite mer komplicerad fråga. Här kommer nämligen även läsarens roll in i bilden. För att skapa litteratur krävs inte bara en författare, det krävs också en läsare, och det litterära skapandet är lika beroende – kanske rent av mer beroende – av läsarens insats, som av författarens prestation. En bok som inte blivit läst av någon är inte en bok, på samma sätt som en uttalad utsaga inte har något sanningsvärde om ingen hört den. Vad som är att betrakta som litteratur, och vilken kvalitet litteraturen har, beror följaktligen ytterst på vad läsaren tycker, och detta är naturligtvis en subjektiv uppfattning. Om du vill kalla Madame Bovary för litteratur men inte en slumpmässigt sammansatt sekvens av bokstäver så står det dig naturligtvis fritt, men låt mig då ställa denna motfråga till dig: Om en dator programmerades att slumpmässigt sätta samman bokstäver och det därvidlag skulle slumpa sig så att den satte samman exakt den text som utgör Flauberts Madame Bovary, skulle det producerade resultatet då inte vara att betrakta som god litteratur bara för att det framställts med slumpens hjälp?
Att Borges så här på sin ålders höst hade kvar all sin intellektuella skärpa och briljans tycktes mig helt klart, men det hade jag varit förberedd på. Däremot överrumplades jag en aning av att han på detta sätt satte min egen skarpsinnighet på prov. Jag tänkte efter en stund innan jag svarade.
– Jo, naturligtvis skulle texten som producerades på detta sätt vara god litteratur, eftersom den skulle vara identisk med Flauberts mästerverk, men det måste ju likafullt vara Flauberts genialitet och skicklighet i skapandet av det ursprungliga verket som gör att vi kan kalla det för stor litteratur. Datorns lyckosamma kopia av texten skulle bara vara en högst osannolik slump.
– Så om Flaubert aldrig hade skrivit Madame Bovary, och en dator många år senare skapade nämnda verk med slumpens hjälp, så skulle denna text inte ha samma litterära värde?
Jag insåg att Borges lurat mig och jag funderade på hur jag skulle ta mig ur knipan.
– Jo, givetvis skulle den ha samma värde – det är ju samma text i båda fallen – men sannolikheten för att en rent stokastisk process skulle kunna resultera i ett litterärt mästerverk är väl ändå så liten att vi kan bortse från den?
– Nej, det är ju bara en fråga om tid och de stora talens lag! Kom ihåg de tusen aporna med sina skrivmaskiner, som med tillräckligt med tid till förfogande producerar Shakespeares samlade verk, eller Madame Bovary om du hellre vill.
– Så litterära mästerverk är bara lyckliga tillfälligheter?
– Precis.
Borges inställning både fascinerade och provocerade mig, men hans resonemang var så övertygande och oemotsägligt att jag beslöt mig för att försöka mig på ett lite annorlunda angreppssätt.
– Men vad är då litteraturens mål, om dess tillkomst bara är tillfälligheter?
– Litteraturens mål är många och mångskiftande; jag vill inte ge intryck av att litteraturen är meningslös – den är i min mening i själva verket högst betydelsefull. Ett av dess främsta mål är enligt min uppfattning att beskriva vår omvärld.
– Är inte det vetenskapens uppgift?
– Absolut, men vetenskapen kan bara beskriva vissa aspekter av vår värld, medan litteraturen kan beskriva andra. Vetenskap och litteratur är komplementära i det avseendet. Den skönlitterära författaren kan ta sig friheter som den seriöse vetenskapsmannen aldrig kan tillåta sig. Vi författare kan dikta ihop vilka galna historier som helst efter eget gottfinnande – utan att behöva stå till svars därför – medan vetenskapsmännen skall och och bör vara noggranna, sannfärdiga, och på intet vis partiska. Varken egen fördel eller fruktan, agg eller välvilja bör kunna avvända dem från sanningens väg, vars moder är historien, denna tidens medtävlerska, alla bragders förvararinna, vittne till det förflutna, föredöme och undervisare för nutiden, varnande sierska för framtiden.
Borges engagemang och inlevelse var sannerligen beundransvärd, och hans beskrivning av vetenskapsmannens kall var verkligen vacker, i skarp kontrast till hans kallsinniga hållning gentemot sitt eget skrå. Även om hans resonemang emellanåt var tämligen svårsmälta var det ändå fantastiskt att få ta del av hans idéer och få njuta av det sätt på vilket han uttryckte sig. Han framstod mer än någonsin för mig som den korta berättelsens odiskutable mästare, Kafkas sanne arvtagare, diktarkonstens upphöjde demiurg, världslitteraturens doctor universalis. Hans personlighet var en säregen syntes av motsatser: på en gång realist och romantiker, radikal och reaktionär, vetenskapsman och mystiker, kosmopolit och porteño. Jag var tvungen att samla mig en smula innan jag kunde fortsätta vår dialog.
– Om litteraturens mål är att beskriva vår omvärld, vad skulle ni då vilja ge för råd till framtida författare, för att de på bästa sätt skall kunna uppnå denna målsättning? Att de slumpmässigt hamrar på sina skrivmaskiner?
Jag kände mig mycket nöjd med att på detta sätt kunna vända Borges resonemang emot honom, men jag var inte alls förberedd på hans svar.
– Javisst, det är en teknik så god som någon.
Jag häpnade återigen över Borges likgiltighet inför den konstnärliga och intellektuella processen att skapa stor litteratur, men han fortsatte lugnt sitt resonemang, som om detta var något han många gånger tidigare begrundat.
– Kom ihåg att det som är avgörande för huruvida ett verk kommer att betraktas som god litteratur eller ej, inte är dess sekvens av bokstäver och ord i sig själva, utan hur dessa uppfattas av den som läser dem. Texten i sig är alltså bara intressant i fråga om vilken effekt den har på läsaren.
– Men sannolikheten för att man när man slår sig ned vid sin skrivmaskin eller fattar sin penna skall kunna åstadkomma ett stycke litteratur som har önskad effekt på läsaren måste väl ändå vara större om man därvidlag beaktar alla grammatikens och författarkonsten regler, och försöker dra lärdom av all den litteratur som genom århundraden producerats av våra största författare?
– Jodå, det kan nog vara så, men man riskerar då samtidigt att originaliteten blir lidande, och det är ju trots allt nyskapande som för litteraturen framåt. Om James Joyce hade följt alla författarkonstens regler och samlade erfarenheter så hade han aldrig skrivit Odysseus, eller hur?
– Nej, det är naturligtvis sant, men skulle han kunna ha gjort det med den slumpmässiga tekniken du föreslår?
– Javisst, varför inte? Sannolikheten för att han skulle skapa exakt den sekvens av skrivtecken som vi känner som hans största mästerverk är förvisso exakt densamma som sannolikheten för att han skulle producera vilken annan sekvens av tecken som helst. Och vad är det förresten som säger att han inte med denna metod rent av skulle ha kunnat skapa en bättre slutprodukt än vad han faktiskt gjorde?
Borges resonemang förbryllade mig återigen. Hur kunde han ha en sådan extrem inställning i sitt förhållande till världslitteraturen, som han ju själv var en del av? Jag insåg att det nog vore bäst att lämna ämnet och försöka gå vidare, men jag kunde inte riktigt släppa frågan, och beslöt mig för att fördjupa diskussionen om Joyce och betydelsen av originalitet för en författare.
– En av Joyces främsta förtjänster var ju onekligen, som ni nämner, hans originalitet och nyskapande. Hur viktigt är det egentligen med originalitet för en författare?
Jag hade förställt mig att detta skulle vara en enkel fråga för Borges att besvara, och att det självklara svaret skulle vara att originalitet är den viktigaste kvaliteten för en aspirerande författare att odla, men återigen förvånade Borges mig genom att länge tyst begrunda frågan, som om den var mycket djupsinnig.
– Det är en mycket bra fråga, sa han efter en lång tystnad. Därefter tystnade han igen och satt ytterligare en stund i stillatigande begrundan, med den tomma blicken rakt ut i luften.
Jag betraktade honom medan ljuset från de fladdrande lågorna i den öppna spisen spelade över hans fårade ansikte. Det dunkla rummet kom mig osökt att tänka på Gordon Willis mästerligt underexponerade foto i Coppolas Gudfadern, och jag kände mig för ett ögonblick som en publicistisk smågangster som beviljats audiens inför skaldekonstens obestridlige Don. På väggen bakom honom kunde jag se en tiger smyga i gräset på ett träsnitt av Antonio Frasconi, och alldeles intill hängde en gravyr av Piranesi föreställande några cirkelrunda romerska ruiner. På ett litet avlastningsbord bredvid Borges fåtölj stod ett askfat med en halvrökt cigarr i, som man fortfarande kunde ana en svag doft av i rummet. Jag njöt i fulla drag av att få vara i samma rum som denne store tänkare.
– Jag tror egentligen att originalitet när det gäller författarskap enbart är en chimär, återupptog Borges slutligen sitt svar. Allt som skrivs har i någon mening redan skrivits tidigare. Varje permutation av de tjugosex skrivtecknen som någonsin frambringats i avsikt att skapa ett litterärt storverk, har redan tidigare, i något hörn av universum, förekommit i exakt samma komposition, vare sig det varit i formen av en sonett, en inköpslista, en molekylär struktur, eller en genetisk kod. Universum är summan av alla möjliga kombinationer. Att skriva är att göra sig skyldig till tautologier.
Än en gång hade jag svårt att följa Borges svindlande tankegångar. Var all litteratur till sin natur tautologisk och fylld av upprepningar? Hade allt som skrivs redan tidigare skrivits?
– Men visst måste det väl fortfarande finnas utrymme för unga författare att komma med nyskapande alster, liksom Joyce på sin tid eller ni själv när ni publicerade era Ficciones?
– Jag tror att varje generation måste återskapa böcker ur det förflutna, och göra det på ett något annorlunda sätt. När jag skriver en dikt har den redan blivit nedskriven ett godtyckligt antal gånger, men jag måste återupptäcka den. Det är min moraliska plikt! Jag antar att vi alla försöker åstadkomma smärre variationer, men språket självt kan knappast ändras. Joyce försökte, givetvis, men han misslyckades, även om han skrev några vackra rader.
– Vad menar ni nu señor Borges? (Jag förivrade mig här och glömde bort att jag inför intervjun hade bestämt mig för att det var lämpligast att titulera Borges antingen doktor eller professor, men han tycktes dessbättre inte uppfatta förbiseendet som brist på respekt.) Skulle alltså Joyces och era egna alster inte vara originalverk? Det kan ni väl ändå inte mena?
– Jovisst, det är precis vad jag menar! Det är endast upprepningar av sådant som tidigare producerats i en eller annan form, precis som det ni själv publicerat, eller kommer att publicera, av nödvändighet redan tidigare publicerats mer eller mindre ordagrant.
Återigen, jag vet inte för vilken gång i ordningen under vårt samtal, förbryllades jag kolossalt av Borges märkliga resonemang. Skulle någon annan författare eller journalist redan tidigare ha publicerat den artikel som jag tänkte skriva efter den pågående intervjun? Det föreföll ju fullkomligt otänkbart! Hur skulle någon annan kunna känna till vad vi diskuterat under vårt säregna samtal? Ingen annan än jag kunde väl rimligen ha tillgång den nödvändiga information som krävs för att författa det jag ämnade låta gå i press? Tanken var rent absurd, slog jag fast, men min respekt för Borges gjorde att jag inte kunde avfärda tanken hur som helst. Jag beslöt mig för att gå till botten med frågan, men innan jag hann säga ett ord till blev vi avbrutna av hushållerskan som kom in och meddelade Borges att hans läkare hade anlänt för att ge honom hans dagliga behandling. Jag visste att Borges var svårt sjuk i den njursjukdom som skulle komma att ta hans liv.
Borges ursäktade sig och sa att jag gärna fick vänta i biblioteket medan han gick för att få sin behandling i ett intilliggande rum.
– Känn er som hemma, sa han. Botanisera gärna bland mina böcker om ni vill.
Efter att min värd lämnat rummet, i långsam takt stödd mot hushållerskan, började jag nyfiket se mig om i det imponerande biblioteket. Där fanns mängder av intressanta böcker, huvudsakligen på spanska och engelska, men även åtskilliga gamla dammiga volymer på latin, såsom Quicherats Gradus ad Parnassum, Plinius Naturalis Historia och Trithemius Steganographia, och därutöver även en mängd verk på tyska, franska, grekiska och arabiska. Jag kände också igen några handskrivna kinesiska volymer i gult siden av Den förlorade encyklopedin, skriven på befallning av den lysande dynastins tredje kejsare och aldrig tryckt.
Böckerna stod inte synbarligen i någon särskild ordning, utan verkade vara utplacerade på måfå. Där fanns alla de författare representerade som man kunde förvänta sig att finna i Borges kollektion: Kafka, Lewis Carroll, Henry James, Poe, Chesterton, Kipling, Milton, Novalis, Schopenhauer, Heine, Valéry, Mallarmé, Enrique Banchs, Swedenborg, Cervantes, Shakespeare, med flera. Jag log igenkännande när jag såg Robert Burtons The Anatomy of Melancholy och John Wilkins An Essay Towards a Real Character and a Philosophical Language. Jag förvånades föga över att hitta Basilides gnostiska evangelium, jämte Sefer Yetzirah och flera andra kabbalistiska skrifter.
Utöver alla böcker fanns en stor mängd mer eller mindre märkliga föremål i biblioteket. Där väggarna inte täcktes av bokhyllor hängde en ansenlig samling vackert utsirade dolkar och knivar av olika slag. Ett antal uppstoppade djur var ett annat pittoreskt inslag i rummet: där fanns en vit hare, en dront, en grip, en flamingo, en igelkott och en mager ganska sjabbig fågel med fjädrar som stack ut åt alla håll – något i stil med en levande mopp.
I ett hörn stod ett gammalt vackert utsmyckat positiv, som alldeles särskilt fångade min uppmärksamhet. Jag drog försiktigt runt veven för att se om det fungerade. En vals spelades upp, och ovanpå positivet, i en liten salong, började en skara små tumslånga figurer snurra runt efter musiken. Det var tyrolare i gröna jackor, damer i skära turbaner, apor i svarta frackar och herrar i eleganta knäbyxor, vilka rörde sig mellan det lilla rummets soffor, konsoler och fåtöljer, mångfaldigt återspeglade i små miniatyrspeglar, sammanklistrade i hörnen av utsirade guldpappersremsor. Jag hade aldrig tidigare sett ett liknande instrument, men av någon anledning kändes ändå det lilla lustiga skådespelet bekant, och jag funderade på hur det kunde komma sig, medan musiken, än långsam och smäktande, än munter och sprittande, fortsatte att brusa fram genom en rosenröd ruta av tunt siden, skyddad av en gles skärm av mässingsarabesker. Jag slutade veva, varvid musiken tystnade och tiden stannade i det lilla miniatyruniversum som inrymdes i positivet.
Min blick föll nu på en egendomlig terrakottafigur, som användes som bokstöd i en av bokhyllorna. Den var en ganska klumpigt modellerad mänsklig avbild, ungefär en fot hög, på vars panna två hebreiska bokstäver var inristade. I dess lilla mun satt en ihopvikt papperslapp instucken. Jag plockade ut den och läste:
Por qué di en agregar a la infinita
serie un símbolo más? Por qué a la vana
madeja que en lo eterno se devana,
di otra causa, otro efecto y otro cuita?
Trots mina bristande färdigheter i det spanska språket förstod jag att detta måste vara Borges alldeles egen Golem: den judiska mytologins sällsamma sagoväsen. Även om Borges inte var av judisk börd kändes det ändå helt rätt att han skulle vara i besittning av en Golem, som om han vore en prominent medeltida rabbi. Normalt sett är jag mycket skeptiskt inställd till allt som har med vidskepelse eller utomvetenskapliga fenomen att göra, men jag kände ändå någon sorts respekt för den lilla lerfigurens eventuella övernaturliga krafter, så jag stoppade därför tillbaka papperslappen i munnen och lät den vara ifred. Istället vände jag min uppmärksamhet mot en replik av en egyptisk obelisk i miniatyr som var fullklottrad med hieroglyfer och kartuscher. Tänk vilken fantastisk känsla det måste ha varit för Champollion när han efter åratal av hårt arbete äntligen lyckades lösa hieroglyfernas tusenårigt förborgade gåta, funderade jag, och drömde mig för ett ögonblick bort till ett i tid och rum fjärran Egypten, där den franske filologen vandrade omkring mellan sanddynerna, ivrigt studerande alla med hieroglyfer översållande monument.
När mina tankar väl återvänt till nuet från sin lilla exkursion, upptäckte jag en gammal mekanisk skrivmaskin av märket Underwood på ett litet engelskt skrivbord. Var det kanske rent av på denna maskin som Borges en gång författat några av sina mästerliga historietter? fantiserade jag och kunde nästan känna litteraturhistoriens vingslag i det kvava rummet. Jag fick en ingivelse att skriva några rader på skrivmaskinen, som ett minne från detta mitt första möte med Borges, och jag satte därför ett pappersark i maskinen och försökte komma på någon lämplig liten vers. Kanske kunde ett uns av Borges vitterhet överföras till mig genom den gamla skrivmaskinens tangenter, tänkte jag skämtsamt för mig själv. När jag lade mina fingrar mot de runda bakelittangenterna för att skriva ned den lilla strof jag kommit på upptäckte jag att tangenterna inte var ordnade som de brukar vara på moderna skrivmaskiner, och jag fick därför koncentrera mig noga för att få till rätt tangentnedslag. Till min förvåning noterade jag efter en stunds mödosamt hamrande på de tröga knapparna att de bokstäver som var angivna på tangenternas ovansida inte överensstämde med de resulterande skrivtecknen på papperet. Skrivmaskinen var alltså defekt på något sätt. Jag drog ur papperet ur valsen och läste vad jag åstadkommit. Istället för den versrad jag tänkt mig stod där följande text:
Ta an bad ar an tir. Taim imo shagart.
Jag kom att tänka på de tusen aporna med sina skrivmaskiner och Borges beskrivning av författarkonsten som en slumpmässig kombinatorisk process. Här hade jag nu faktiskt med hjälp av slumpen och de rådande omständigheterna på något märkligt sätt skapat ett brottstycke litteratur (om jag törs kalla det så) på ett för mig själv okänt språk. Jag log för mig själv åt den komiska symboliken i situationen, och stoppade papperet med min nonsenspoesi i min kavajficka. Det blev ju faktiskt rent av en bättre souvenir än jag från början tänkt mig!
Jag återgick till att utforska bibliotekets mångfald av böcker, och bestämde mig för att försöka leta reda på James Joyces Odysseus, eftersom den figurerat i vår intressanta diskussion tidigare, men jag kunde inte hitta den. Den enda bok med Joyces namn på pärmen jag kunde finna var märkligt nog ett exemplar av Thomas Kempis Om Kristi efterföljelse; varför det stod James Joyce på pärmen förbryllar mig fortfarande. Kanske hade Borges låtit binda om den, varvid bokbinderiet gjort ett misstag, men något sade mig att det fanns en djupare innebörd.
Jag tänkte vidare att om jag inte kunde hitta Odysseus borde jag väl i alla fall kunna lokalisera den store Homeros i biblioteket; att Borges inte skulle ha ett eller flera exemplar av Odysséen och Iliaden i sin ägo var naturligtvis otänkbart, men jag blev ändå överraskad och kolossalt imponerad när jag hittade Alexander Popes sjuttonhundratalsöversättning av Iliaden i sex band i mycket gott skick. De måste vara värda en förmögenhet, tänkte jag med en rysning. Medan jag försiktigt bläddrade i den sista volymen fann jag vad som föreföll vara ett nött originalmanuskript på engelska av Joseph Cartaphilus instoppat i boken. Av någon anledning fastnade min blick på en mening med följande ordalydelse: Om vi tänker oss en evig tidsrymd med otaliga omständigheter och växlingar, så är det otänkbart att inte författa Odysséen om också bara en enda gång. Jag mindes Borges ord tidigare under vår konversation och tyckte mig känna hans närvaro i detta fragment. Var det händelsevis så, funderade jag, att den i mitt tycke radikala åsikten som Borges framfört – att litteraturen till sin natur med tvingande nödvändighet är fylld av återkommande upprepningar – inte heller den var Borges egen uppfinning utan att den, liksom bekräftande sin egen giltighet, var en repetition av tankar från svunna tiders oräkneliga namnlösa författare? Jag slog ifrån mig tankegången, som av okänd orsak tycktes mig besvärande, och återgick till att utforska bibliotekets litterära rikedomar.
Utöver de verk jag hittills nämnt, som alla kändes fullt naturliga att finna i Borges ägo, hittade jag en hel rad böcker jag aldrig förväntat mig att få se i mitt liv över huvud taget: böcker jag ärligt talat inte trodde fanns. Jag såg Necronomicon av Abdul Alhazred bredvid den arabiska förlagan till Don Quijote av Cide Hamete Benegeli. På en hylla stod Tadeo Isidoro Cruz' biografi jämte Marcel Yarmolinskys Den hasidiska sektens historia och Pierre Menards Les problèms d'un problème. Jag hittade Vägen till Almotásim av Mir Bahadur Alí, Den hemlige Frälsaren av Nils Runeberg i originalutgåva från 1909, och jag bläddrade andaktsfullt i Diogenes Teufelsdröckhs Kläderna, deras uppkomst och inflytande. På en alldeles särskilt dammig hylla hittade jag till min obeskrivliga förvåning den första versionen av Carlyles bok om franska revolutionen, liksom andra volymen av Gogols Döda själar. Hade inte dessa verk blivit brända innan de hunnit bli utgivna? Än mer förvånad blev jag när jag hittade vad jag insåg måste vara Aiskylos åttiotre förlorade skådespel och Livius försvunna böcker. Hur kunde dessa kulturhistoriska konstskatter – saknade av en hel värld i århundraden – plötsligt dyka upp framför näsan på mig i Borges bibliotek?
Jag var förbryllad och skakad av mina oväntade litterära fynd på bokhyllorna, men det var ändå ingenting i jämförelse med den chock som drabbade mig när jag plockade ner en oansenlig bok av Jonathan Sims, som av någon anledning väckte mitt intresse. Jag kan i efterhand fortfarande inte sätta fingret på vad det var som fick mig att välja ut just denna bok, av en författare jag tidigare aldrig hört talas om, men jag minns tydligt den rysning som fortplantade sig genom min kropp när jag läste bokens inledande meningar. Jag blev så tagen av vad jag läste att det för ett ögonblick svartnade för mina ögon, så att jag tvingades sätta mig ner i en fåtölj (händelsevis den Borges nyligen suttit i), och jag förnam rent av en fysisk smärta från mellangärdet. Med stigande förvåning läste jag vidare i boken, som var en novellsamling, vars första berättelse med titeln Borges bibliotek visade sig vara en mer eller mindre exakt redogörelse för mitt möte med Borges, som utspelat sig bara några minuter tidigare. Författarens sätt att formulera sig kändes väldigt bekant – ja mer än så, det föreföll mig nämligen vara precis min egen berättarstil! Det gick runt i huvudet för mig. Hur skulle någon annan än jag själv kunna ha skrivit denna redogörelse för något som jag upplevt alldeles nyligen, och dessutom på ett sätt som fulländat imiterade mitt eget personliga uttryck? Mitt huvud värkte och det kändes som att jag höll på att förvilla mig djupt in i en mental labyrint av logiska irrgångar. Borges märkliga ord om att allt som skrivs redan tidigare författats och att all litteratur till sin natur är tautologisk, klingade profetiskt i mina öron, och dess fruktansvärda konsekvenser drabbade mig med obeveklig styrka. Jag läste vidare och konfronterades med en kusligt detaljerad, närmast ordagrann återgivning av min konversation med Borges. Inte bara själva dialogen återgavs, utan även mina egna känslor och reaktioner, vilka skildrades med spöklik överensstämmelse, som genom någon sorts litterär déjà vu. Hur var detta möjligt? Det måste vara någon som driver med mig, tänkte jag, men insåg samtidigt att ett sådant skämt skulle vara praktiskt ogenomförbart. Jag började nästan tvivla på mina sinnen och mitt förstånd, men jag kunde inte förmå mig att lägga ned boken. Med darrande händer vände jag boksidorna för att i mening efter mening få återuppleva mitt samtal med Sydamerikas störste författare. När jag kom fram till det avsnitt i texten som beskrev hur Borges lämnat rummet för sin medicinska behandling, och hur jag själv börjat utforska det digra biblioteket, slogs jag av en förfärande tanke: Vad kommer att hända när jag får läsa om hur jag hittar Jonathan Sims bok och börjar läsa denna, och vad händer när den tid i vilken boken utspelas hinner ifatt den verkliga världens tid? Kommer jag att få läsa min egen framtid, eller kommer jag att fastna i en oändlig regression av återupprepningar? Oavsett vilket så föreföll mig utsikterna alltför logiskt omöjliga och fasaväckande för att jag skulle kunna fortsätta läsa, och jag kastade med ett skrik boken ifrån mig och sprang skräckslagen ut ur rummet, ut ur huset och stannade inte förrän jag kom tillbaka till mitt hotell.
* * * *
När jag samma kväll hade samlat mig en smula efter min panikartade flykt plockade jag fram min reseskrivmaskin och satte mig för att så ordagrant som möjligt skriva ned den text jag läst i Jonathan Sims bok, medan mitt goda minne fortfarande var intakt. Jag hade beslutat mig för att uppskjuta mina spekulationer om hur det ofattbara jag upplevt kunde vara möjligt tills dess jag hade fått allting ordentligt nedskrivet, så att jag i efterhand inte skulle kunna ta den lätta utvägen att hänvisa det hela till en obskyr dröm eller en hallucination. Jag tänkte mig att jag efter det att jag nedtecknat den besynnerliga bokens text skulle skriva en så exakt redogörelse som möjligt för mina upplevelser och intryck, men jag insåg efterhand att detta med nödvändighet skulle resultera i exakt samma text som jag för ögonblicket höll på att skriva, vilket ju förvisso endast var en mekanisk reproduktion av Jonathan Sims bok ur mitt minne. Borges ord om litteraturens tautologiska form och dess slumpmässiga tillblivelse ekade fortfarande i mitt värkande huvud. När jag närmade mig det ställe i bokens text där jag av förfäran för vad som skulle kunna uppdagas för mig kastade boken ifrån mig och flydde tillbaka till mitt hotellrums skenbara trygghet, beslöt jag mig för att fortsätta skriva, nu efter mina egna erfarenheter, och låta den text jag kopierade ur minnet flyta samman med mina egna ord, skildrande händelserna efter min flykt. Till min förvåning flöt mitt skrivande på utan minsta tvekan eller behov av eftertanke, även efter att jag övergått från maskinmässig återgivning av Sims ord till att formulera mina egna tankar. (Jag vill minnas att jag i samband med detta helt kort associerade till André Bretons surrealistiska manifest, men det är förmodligen fullständigt ovidkommande.) Mitt författande flöt hur som helst bara på utan att jag behövde söka efter orden en enda gång, som om allt jag ville säga redan var formulerat och klart i förväg, och jag kände på mig att det jag skrev av nödvändighet måste sammanfalla exakt med hur texten fortlöpte i den bok som nu låg uppslagen på golvet i Borges bibliotek, efter att jag i desperation kastat den ifrån mig. Ofrånkomligheten i denna insikt fyllde mig med förfäran och maktlöshet, då jag insåg att min fria vilja var åsidosatt av nödvändigheten i att mina och den mystiske herr Sims ord skulle sammanfalla. Förtvivlat försökte jag bryta mig ur förtrollningen genom att slumpmässigt kasta ned mina darrande fingrar mot skrivmaskinens tangentbord till en meningslös sekvens av tecken: dhcmrlchtdj, bara för att ögonblicket senare inse att just denna meningslösa bokstavskombination av nödvändighet också förekommer i Sims bok, och kanske i oändligt många andra böcker därtill. Uppgiven och utmattad fogade jag mig i den oundvikliga predestinationens hopplöshet. Jag förstod att min fruktansvärda insikt förebådade den oåterkalleliga sinnessjukdomens förtvivlan: att det var förutbestämt att jag aldrig mer skulle få träffa Borges eller få reda på vem den mystiske Jonathan Sims var.
Jag vet inte vem av oss det är som har skrivit dessa rader.
Den bästa av världar
Det var en strålande fin sommarförmiddag i New York. Michael satt på en gräsbevuxen kulle i Central Park och tittade på den strida ström av människor som i det vackra vädret passerade förbi längs en av parkens gångvägar. Det var en brokig varieté av individer: japanska turister med japanska kameror, småbarnsfamiljer på söndagsutflykt med glassar och varmkorvar, medelålders ungdomar på rullskridskor och skateboard, jäktade affärsmän i skräddarsydda kostymer, slarvigt klädda bohemer med överflöd av fritid, firade rockstjärnor i mörka solglasögon, levnadsglada pensionärer, dödssjuka hypokondriker, desillusionerade nihilister, muntra hemmafruar, sorgsna glädjeflickor, förälskade par hand i hand, och många, många fler. Michael förundrades över livets mångfald där han satt och skuggade sig själv med svansen. Han slogs av det storslagna i att var och en av alla dessa individer besatt en egen vilja, egna målsättningar och drömmar, samtidigt som de alla samverkade i en social, ekonomisk och kulturell symbios. Han tänkte på John Donnes bevingade ord om att ingen människa är en isolerad ö, utan en del av det mänskliga fastlandet, och han funderade på om detta kunde gälla för ekorrar likaväl som för människor. Michael var en av alla de tusentals ekorrar som bidrar till att göra Manhattans gröna oas till en så synnerligen trivsam rustik idyll mitt i storstadens sten- och betonglandskap. Om Hemingway varit en ekorre, funderade han vidare, eller ett marsvin, ett murmeldjur, eller någon annan gnagare, hade Donnes ord då lika väl kunnat inspirera honom till ett litterärt mästerverk rörande samhörighet mellan gnagare? Michael var en filosofiskt lagd ekorre, som gärna ville se sig själv som en sann humanist och filantrop, även om han insåg att dessa begrepp ur språklig synvinkel blir lite missvisande när man talar om gnagare och inte om människor.
Solen värmde skönt Michaels lilla pälsbeklädda kropp, där han satt och njöt av sin tämligen bekymmerslösa tillvaro. Han hade under morgonen varit och inspekterat några av sina vinterförråd, som redan så här på försommaren var välfyllda med nötter och frön och annat smått och gott som en ekorre behöver när sommaren väl är över. Vid den här tiden på året var det inga som helst problem för en ekorre i sina bästa år att hitta föda. Förutom vad naturen gav tillhandahöll parkens tvåbenta besökare alltid en riklig buffé av halvätna varmkorvar, utspillda milkshakes, tappade popcorn, kvarlämnade picknickrester, med mera. Den gynnsamma situationen avseende anskaffning av mat gav mycket tid över för Michael att fundera kring livet och tillvaron, samt att umgås med sin flickvän Liz.
Efter sin inspektionsrunda denna morgon hade Michael tillsammans med Liz tagit en långpromenad i parken, och det hade varit precis så fridfullt och trevligt som en promenad i parken tillsammans med en nyvunnen kärlek skall vara. När de gick längs det stora grönområdets västra sida och betraktade husfasaderna vid Central Park West talade Michael entusiastiskt om litteratur och arkitektur och han imponerade på Liz med sina för ekorrar ovanligt gedigna kunskaper i dessa ämnen. De diskuterade J. D. Salinger och Robert Burns, och Michael pekade ut skillnaderna mellan den nytyska renässansstilen i Henry Hardenberghs berömda Dakota Building, och den franska klassicismen som utmärker intilliggande Langham Building. När de strax därefter passerade Eldorado Apartments, och beundrade dess vackra nyklassiska stil, gjorde Michael en litteraturhistorisk utvikning om Voltaire och Herman Wouk. Liz fängslades av Michaels utläggningar och hon imponerades av hans stora vetande, hans charmerande sätt och hans yviga svans. Michael njöt i fulla drag av att få briljera med sina kunskaper och han inspirerades och attraherades av Liz stora mörka ögon, hennes bedårande gnagarleende och hennes långa rödbruna ekorrsvans. Hon var den mest förtjusande lilla ekorren han träffat i hela sitt liv, och han kände sig synnerligen lyckligt lottad. Efter promenaden hade de skilts för att Liz skulle träffa några väninnor från Riverside Park, varvid Michael hade strövat omkring ensam en stund innan han slagit sig ned för att vila där han nu satt i gräset och beskådade de förbipasserande människorna.
På en parkbänk helt nära satt en ung man och åt en varmkorv som han tvivelsutan köpt i något av de många ambulerande varmkorvsstånd som alltid trafikerar Central Park soliga sommardagar. Michael började bli lite hungrig; han hade ätit endast en hasselnöt till frukost. Kanske skulle mannen lämna något av korven? Mycket riktigt fick den korvätande mannen nog när en tugga återstod, och lämnade till Michaels förtjusning efter sig denna återstod av sin lunch på bänken när han gick. För en människa var det ingen stor bit, men för en gnagare av Michaels storlek var det en måltid fullt tillräcklig att stå sig hela dagen på. Glad i hågen skulle han precis hoppa upp på bänken och lägga beslag på delikatessen, när en smutsig kloakråtta hoppade fram ur buskaget bakom bänken och förekom honom. Snopen bevittnade Michael hur råttan precis skulle sätta tänderna i korven, när någon plötsligt hördes skrika "usch, en äcklig råtta!", varpå en sten susade genom luften och träffade den flyende råttan över ryggen. Michael vände sig om och såg en kvinna som höll en liten pojke i ena handen och en liten flicka i andra handen. Det var mamman som hade skrikit och den nu belåtet leende pojken som hade kastat stenen som fick råttan på flykt. Innan Michael hunnit fundera på vad han skulle göra hörde han den lilla flickan säga:
– Titta mamma vilken söt liten ekorre som sitter där! Får jag klappa den?
Michael sträckte smickrad på sig och reste sin stiliga svans i en båge bakom sig, som ekorrar gör när de vill vara extra eleganta, medan mamman förklarade för sina barn att man inte kan klappa vilda djur, men att de kunde kasta några av sina popcorn till "den lille gynnaren" om de ville. På så sätt fick Michael inte bara en rejäl bit varmkorv till middag, utan även ett par nypoppade popcorn till efterrätt.
Olika falla ödets lotter, tänkte Michael när han mätt och belåten skuttade bort från bänken. Råttan möttes av stenar och hårda ord, medan han själv fick beundrande blickar och popcorn.
Episoden med råttan påminde Michael om hur synnerligen lyckligt lottad han faktiskt var. Han hade gott och väl föda för hela vintern undanstoppad i sina lager, han hade en underbar flickvän som avgudade honom, och han bodde i vad han förutsatte måste vara den vackrast parken i hela Nordamerika. Inget fattades honom. Detta måste vara den bästa av världar för en ekorre, fastslog han förnöjt och tänkte på Leibniz och Voltaire. Han log för sig själv när han tänkte på hur råttan ömkligen tvingats ta till flykten, medan han själv fått åtnjuta människornas beundran, och han tackade sin lyckliga stjärna för att han fötts till ekorre och inte till råtta. Ju mer han tänkte på det hela förbyttes emellertid hans förnöjsamhet långsamt i en känsla av att här förelåg en djup orättvisa: Varför skulle Michael enbart för att han var ekorre – låt vara en ganska charmerande och stilig sådan – behandlas så mycket bättre än en råtta? Trots allt var de ju båda gnagare, även om de såg lite olika ut och hade olika bakgrund.
Gradvis övergick Michaels sorglösa sinnesstämning i ett moralfilosofiskt grubblande. Framemot kvällen, när han vandrade hem mot sitt bo, hade han rent av börjat känna sig nedstämd och bekymrad över de uppenbara orättvisorna som härskade lika väl i parken som överallt annars i världen.
Michael bodde i en hålighet högt upp i ett ståtligt träd i västra delen av parken i höjd med 85:e gatan. Han hade en fantastisk utsikt över staden och han brukade ofta sitta och beundra Manhattans skönhet i solnedgången. Denna kväll satt han sorgsen och begrundade de orättvisor som uppdagats för honom tidigare under dagen, medan den nedgående solen tecknade praktfulla vykortsmotiv av stadens silhuett mot en rosa horisont. Det var med vemod i sitt lilla ekorrhjärta han gick till sängs.
* * * *
En natts god sömn är ofta den bästa medicinen mot alla själsliga plågor, och när Michael vaknade morgonen därpå hade han återfått sin optimism och sin sorglöshet. Han bestämde sig för att försöka leta upp råttan från gårdagen och om möjligt få en inblick i dennas levnadssituation. Kanske är det inte så illa att vara råtta i alla fall, funderade han. Att de inte är uppskattade av andra betyder ju inte automatiskt att de måste vara olyckliga. Ifall råttan skulle visa sig ha det svårt tänkte sig Michael att han eventuellt skulle kunna hjälpa till med några praktiska angelägenheter som gör livet lättare. Hur som helst kände han sig tvungen att bjuda råttan på en bit varmkorv, eller motsvarande, eftersom det ju faktiskt var råttan som först lagt beslag på korven på parkbänken, som Michael sedan glupskt satt i sig. Med dessa tankar skuttade Michael iväg mot den del av parken där han stött på råttan under gårdagen.
Att hitta en råtta i Central Park kan tyckas påminna om att hitta en nål i en höstack, även om råttorna i Central Park är betydligt fler än nålarna i en typisk höstack. Under hela förmiddagen letade Michael i buskage, i avloppstrummor, kring soptunnor och på andra platser där råttorna brukade hålla till. Han träffade flera råttor, men ingen av dem kände till råttan som Michael beskrev för dem.
Ju längre tid som gick utan ett spår av råttan, desto mer modfälld blev Michael. Han satte sig ner för att vila ett slag, händelsevis på samma kulle där han suttit dagen innan när episoden med varmkorven utspelade sig. Det prasslade till i ett buskage och fram tittade råttan! Michael kände igen honom med en gång. Även om människor kan ha svårt att skilja en råtta från en annan (eller för den delen en ekorre från en annan), så är de i själva verket lika individuella som två människor. Man skall bara veta vad man skall titta efter, och det visste naturligtvis Michael, eftersom han själv var en gnagare.
– Hallå där! ropade han till råttan, som instinktivt ryckte till och retirerade tillbaka in i buskaget. Var inte rädd, jag vill bara prata med dig ett slag.
– Jag är inte rädd för ekorrar, fnös råttan från buskaget i en ogästvänlig ton. Vad vill du?
– Det var jag som åt upp varmkorven på parkbänken igår efter att du blivit ivägjagad, så jag tänkte att det inte vore mer än rätt att bjuda dig på en matbit. Sedan kanske vi skulle kunna prata lite grann om råttornas situation jämfört med ekorrarnas här i parken.
– Jag brukar inte prata med ekorrar, för de är i allmänhet alltför snobbiga, men om du vill bjuda på mat så inte mig emot. Jag har inte ätit någonting på hela dagen.
– Jag vet ett ställe där vi säkert kan få tag på några godbitar. Det är bara en kort promenad härifrån.
De promenerade iväg längs en gångväg med Michael som vägvisare. Råttan, som visade sig heta Roger, ville helst att de skulle ta en mindre iögonfallande väg, och Michael förstod varför efter att de stött på en renhållningsarbetare som jagat iväg dem med sin sopkvast. En promenad i parken är inte direkt någon walk in the park för en råtta, insåg han, och efter detta höll de sig i skuggan under buskarna eller i skydd av högt gräs, för att slippa bli uppmärksammade. Efter en kort stund kom de fram till det ställe där Michael hoppades kunna skaffa en måltid åt dem båda. Det var en skuggig plats invid en liten vattendamm i parkens södra del, där det brukade finnas gott om turister och en eller annan varmkorvförsäljare som försåg dem med äkta New York-hotdogs och kylda drycker. Michael identifierade en äldre herre med jovialisk uppsyn som satt ensam på en parkbänk och åt en chili-varmkorv. Han delar säkert med sig, tänkte Michael med sin sedvanliga optimism.
– Titta på mig hur jag gör, sa han och trippade fram till parkbänken och satte sig på bakbenen i en klassisk ekorrpose, med framtassarna uppdragna framför sig och den långa svansen i en tjusig S-formad krök bakom ryggen.
Han tittade bedjande på mannen med sina stora ekorrögon. Den äldre mannen, som var en pensionerad revisor från Oregon på turistbesök i New York, log under sin yviga mustasch åt det näpna lilla djuret, bröt en bit av brödet från varmkorven och kastade den till Michael.
– Vill du försöka? frågade Michael Roger när de satt och mumsade på brödet i busksnåret bakom parkbänken. Om du gör precis som du såg mig göra får du säker också en bit.
– Skojar du? Jag är ingen gullig liten ekorre, utan en råtta. Jag får sannolikt en sten i huvudet, som igår, eller en spark i baken. Jag kan nog också sitta på bakbenen och tindra med ögonen, men det var inte därför du fick en brödbit, utan för att du är en ekorre.
Roger sade inte detta med bitterhet i rösten utan i en saklig ton, som om det varit en av livets självklarheter, vilket det också var för honom, men Michael var bestört.
– Men, men, det är ju… Att döma någon efter vilken art man tillhör... Det är ju... Det är oamerikanskt, det är vad det är!
– Överdramatisera inte nu, sa Roger. Såhär har det alltid varit, och såhär kommer det nog alltid att förbli.
– Men jag kan inte förstå hur det kommer sig att ni råttor har fått så dåligt rykte hos människorna. Förstår du det?
– Digerdöden?
– Nej, nu är du inte rättvis! Vi ekorrar kan ju sprida rabies, men det är inget vi får lida för. Det är inte rättvist, helt enkelt...
Michael övervägde för ett ögonblick att ge sig in på en utläggning om arvssynden, men det började nu bli sent, varför de bestämde sig för att bryta upp och träffas igen följande dag. Roger tackade för den utmärkta brödfödan, och så skildes de åt. Michael gick hem till sin trädvåning vid Central Park West medan Roger gav sig av mot den kloak på 110:e gatan där han bodde.
När Michael hunnit ungefär halvvägs hem slog det honom att han helt hade glömt bort att han hade lovat att träffa Liz vid lunchtid för att de skulle gå en promenad tillsammans. Han hade varit fullt upptagen med Roger och hade inte haft en tanke på Liz. Han hoppades att hon inte skulle vara alltför upprörd över att han glömt deras möte och styrde stegen mot hennes bostad, som låg helt nära hans egen lägenhet.
– Var har du hållit hus hela dagen? fräste Liz förebrående när Michael stack in huvudet i hennes tvårummare i en gammal ek.
– Jag är ledsen... Jag träffade en råtta som jag umgåtts med hela dagen, och glömde bort vårt möte.
– En råtta? Umgås du hellre med en äcklig, smutsig råtta än med mig?
– Han är inte alls äcklig och smutsig. Han är en gnagare som du och jag, började Michael, men han insåg att det inte var vad Liz ville höra. Förresten låg det faktiskt någonting i det där med smutsigheten. Roger var ju inte direkt renligheten personifierad, om man säger så, det hade Michael noterat redan första gången de sågs. Kanske skulle det gå att uppmärksamma honom på detta faktum på något finkänsligt sätt, funderade han, men fick snart fullt upp med att fundera på vad han skulle säga för att blidka Liz.
Liz var precis så rosenrasande som kvinnliga ekorrar kan bli på sina kavaljerer när de känner sig försummade. Michael fick uppbåda all sin diplomatiska talang för att få Liz att förstå att det inträffade var en olyckshändelse som aldrig skulle inträffa igen, och att det naturligtvis inte fanns någon han hellre umgicks med än henne. Han kom inte därifrån förrän sent på natten, efter att han lovat Liz att de skulle träffas igen dagen därpå. Väl hemma i sin egen lägenhet somnade han som en stock. Det hade varit en händelserik dag. Han hade fått en ny vän i råttan Roger och han kände på sig att det var början på en lång och givande vänskap.
* * * *
Nästa dag möttes Michael och Roger redan på morgonen i östra delen av parken för att spendera hela förmiddagen tillsammans. På eftermiddagen hade Michael lovat Liz att de skulle träffas. Han var på mycket gott humör och även Roger var uppsluppen. De samtalade om allt möjligt. Michael pratade om arkitektur, litteratur och konst och Roger lyssnade uppmärksamt till hans utläggningar om beaux-arts och art deco, om abstrakt måleri och poesi, om Poe och Whitman, och om Ezra Pound och T.S. Eliot. När de promenerade förbi Metropolitan Museum of Arts berättade Michael om de ovärderliga mästerverk av Rembrandt, Rafael, Rubens och El Greco som hängde därinne, och han beskrev de arkitekturella stilar som museets olika flyglar är uppförda i. Senare, när de passerade Guggenheimmuseet, talade han om Frank Lloyd Wright, Kandinsky, Klee och Pollock.
Roger imponerades naturligtvis av Michaels omfattande kunskaper, och sög i sig all information han kunde och försökte lägga den på minnet. Eftersom råttor har en ganska begränsad mental kapacitet, och till viss del beroende på att Michaels faktaspäckade utläggningar inte var särskilt pedagogiska, snurrade det snart runt i huvudet på Roger av alla konstiga namn och begrepp, men för en råtta som aldrig tidigare konfronterats med de högre konsterna var det ändå en mycket lärorik och intressant förmiddag.
Vid lunchtid fick de tag på en halv kartong pommes frites från McDonalds, som någon lämnat efter sig på en bänk. Medan de satt och gnagde i sig de friterade läckerheterna försökte Michael ta reda på lite mer om Rogers bakgrund.
– Var kommer du ifrån Roger? Är du uppvuxen här på Manhattan som jag?
– Nej, jag kommer från Bronx. Där bodde jag som liten råttunge med hela släkten. Det var en tuff uppväxt. Vi var tolv råttungar i min familj och min far fick slita hårt för att få det att gå ihop. När jag blev lite äldre beslöt jag mig för att ge mig ut i världen och söka lyckan. Jag lyckades lifta med en sopbil till Queens, där jag uppehöll mig ett tag. En mörk natt smet jag över Queensboro Bridge och kom hit till Manhattan. Jag har bott i min kloak på 110:e gatan sedan dess.
Ju mer de samtalade, desto klarare framstod det för Michael att tillvaron för en råtta på Manhattan inte på långa vägar är den bekymmersfria existens som Michael vant sig vid i Central Park. Tvärtom var varje dag för Roger en kamp för överlevnaden, ideligen på sin vakt för att undgå aggressiva människor, och ständigt upptagen med att leta föda i konkurrens med New Yorks miljontals övriga råttor, duvor, ekorrar och andra aktörer i det stora urbana ekosystemet.
Efter den smakliga och kolesterolstinna snabbmatslunchen slog det Michael att han nu måste ge sig iväg för att hinna till sitt avtalade möte med Liz. Han ville emellertid inte göra Roger besviken och frågade därför honom om han hade lust att följa med. Roger tvekade en aning.
– Tror du verkligen att hon vill träffa en råtta? Min erfarenhet säger mig att damer inte brukar vara så förtjusta i råttor.
– Äsch, var inte larvig nu! Det är klart att Liz inte har något emot en stilig gnagare som du, även om din DNA-sekvens skiljer sig en liten aning från en ekorres.
Motvilligt gick Roger med på att träffa Liz. Efter att de kommit ungefär halvvägs till det ställe där Michael och Liz kommit överens om att träffas slog det emellertid Michael att det kanske skulle vara bäst att göra Roger en aning mer presentabel, med tanke på vad Liz sagt om illaluktande råttor kvällen innan.
– Hör du Roger, sa Michael och stannade till vid stranden av en av parkens små konstgjorda sjöar. Skall vi ta ett dopp i sjön innan vi träffar Liz?
– Nej, usch! Jag hatar att bada! Har du någonsin sett en råtta frivilligt ta ett dopp?
– Njae, men det är det att... Jag vet inte hur jag skall säga det här, men... Du stinker faktiskt! Liz är lite känslig för kroppsodörer. Du vet ju hur kvinnor är och ett dopp skulle göra dig gott. För övrigt tror jag rent allmänt att om råttor tvättade sig lite oftare så skulle de kanske vara lite populärare bland den bredare allmogen.
Roger hade aldrig tänkt på att bristande hygien kunde vara en orsak till att råttor ringaktades. Hemma i kloaksystemet var det minsann ingen som hade klagat över att han själv eller någon av de andra råttorna luktade illa, men det kanske trots allt låg någonting i vad Michael sade. Roger ville absolut göra ett så gott intryck som möjligt på Michaels flickvän, och gick därför med på att ta ett dopp i det inte alltför kalla vattnet. Efter att de plaskat runt en stund bestämde Michael, som sanningen att säga inte var särskilt förtjust i att bada han heller, att det fick vara nog och så fortsatte de med raska skutt till den avtalade mötesplatsen i en lummig träddunge.
– Liz, detta är Roger, sa Michael med en smula andfådd röst, eftersom de tvingats skynda på stegen rejält för att inte komma för sent.
Liz rynkade på nosen och såg inte särskilt imponerad ut.
– Jag trodde att vi skulle ha en liten sammankomst på tu man hand. Var du tvungen att släpa med dig en smutsig råtta?
Roger skämdes och böjde ner huvudet mot marken. Han hade känt på sig att det inte skulle vara någon bra idé att träffa Liz. Han ville absolut inte på något sätt ställa till problem för sin nyfunne vän, och gjorde sig beredd att ursäkta sig och ge sig av, men Michael förekom honom.
– Var inte oförskämd nu Liz! Roger är en god vän till mig och jag vill att du behandlar honom med den respekt han förtjänar.
– Sedan när förtjänar en smutsig råtta någon respekt? fnös Liz föraktfullt.
– Varför skulle en råtta vara mindre värd än en ekorre? frågade Michael i en förebrående ton. Nu tycker jag att du är fördomsfull, Liz! Förresten är inte Roger smutsigare än vad jag är. Vi tog precis ett dopp i Belvedere Lake.
Liz blev lite skrämd av sin pojkväns bestämda tonfall och beslöt sig för att försöka låta bli att vara nedlåtande mot Roger, för att tillmötesgå Michael.
– OK, bara han uppför sig som en civiliserad gnagare, sa Liz och försökte få till ett ursäktande leende mot Roger.
De tre tillbringade hela eftermiddagen tillsammans, och gradvis avtog Liz avmätta attityd gentemot Roger, allteftersom hon upptäckte att han faktiskt hade ett trevligt sätt och ett sympatiskt ansiktsuttryck. Hon kunde emellertid inte låta bli att tycka att hans päls var synnerligen ovårdad och att han släpade den motbjudande kala svansen efter sig på ett tämligen stillöst sätt.
När skymningen började falla över parken tackade Roger för en trevlig dag och begav sig norröver mot sin kloak på 110:e gatan. Michael och Liz satt kvar en stund i den ljumma sommarkvällen och samlade intrycken från dagen.
– Har du lärt dig nu att en råtta kan vara riktigt trevlig och förtjänar samma respekt som vilken annan gnagare som helst? sa Michael.
– Ja, det var inskränkt och småaktigt av mig att döma Roger på förhand bara för att han är en råtta. Han visade sig ju vara riktigt sympatisk och får jag bara se till hans ovårdade päls så kommer han nog bli riktigt stilig också.
– Råttorna är bestämt inte lika fåfänga som vi ekorrar. Kanske är det i själva verket vi ekorrar som är ytliga och inte ser de inre kvaliteterna i en gnagare på samma sätt som de gör? Men lite pälsvård skulle nog inte skada för Roger. Jag skall försöka ta upp det med honom vid tillfälle.
Liz tittade beundrande på Michael med sina stora vackra ekorrögon. Den vidsynthet och fördomsfrihet som han hade visat gentemot Roger gjorde att hon avgudade honom mer än någonsin. Han var den mest kärleksfulla och ömsinta ekorre hon någonsin träffat. Hon tryckte sin lilla ludna kropp mot honom och de satt tätt sammankrupna en god stund i solnedgången, innan de tillsammans drog sig tillbaka till Michaels trädvåning.
* * * *
Michael, Liz och Roger blev så goda vänner att de umgicks dagligen i parken. De gick långa promenader, varvid Michael lärde Liz och Roger massor av nyttiga saker inom arkitektur, konst, litteratur och andra områden han tyckte att han behärskade. Roger berättade spännande historier från sin uppväxt och gav de två ekorrarna värdefulla inblickar i råttornas strävsamma tillvaro. Liz såg med hjälp av de kosmetologiska talanger varje honekorre besitter snart till att Rogers råttpäls blänkte lika vackert som vilken ekorrpäls som helst. Roger trivdes förträffligt i de båda ekorrarnas sällskap och värdesatte högt den omsorg de visade och de råd i vett och etikett de gav honom. Han återgäldade vänligheten med att lära dem massor av fiffiga råttknep som kan vara bra att kunna om man hamnar i besvärliga situationer. Till exempel berättade han hur man tar sig in i sopcontainrar och letar matrester, hur man liftar med sopbilar, eller hur man gömmer sig för katter. Nu finns det förvisso varken sopcontainrar, sopbilar eller särskilt många katter i Central Park, så de kunskaper Roger förmedlade till Michael och Liz var av tämligen ringa användbarhet, men de båda ekorrarna lyssnade ändå alltid uppmärksamt för att inte göra Roger ledsen.